Støyproblemer handler ikke bare om decibel... Henrik Karlsson

Her følger Henrik Karlssons korte betraktning over lyd og stillhet som konstaterer at hørselen er det sanseorganet som har lettes tilgang til det underbevisste, og at støyproblemer dypest sett, ikke bare handler om decibel…

Teksten er tidligere publisert i «Tonfallet» og Ljudmiljöcentrums rapport nr. 7: « Ljud och tystnad för sinne och själ - om betydelser av ljud och tystnad för själslig och mental rekreation». Foto: Bård Bredesen.

Enn så lenge nyter vi «tystnaden» ved Osensjøens bredd, men den er visst lagt ut for salg…

Om tystnaden får tala

Henrik Karlsson:

«Men bullerproblemen handlar ytterst inte alls om ljudnivåer utan om mänsklig samlevnad, om hänsyn till varandra. Man kan fråga sig varför miljövänner och politiker inte tänkt på att jämställa ljud med luft, vatten och ljus. Alla är ett slags grundelement som är av lika vital betydelse för våra liv, hela livet och dygnet runt.

Svaret kan vara enkelt: Ljuden berör varje individ rakt in i själen, och släpper man fram ljud- och bullerfrågorna, kunde det bli som att öppna Pandoras ask, okontrollerbart och ohanterligt.»

”Var är partnern med det rätta ljudet?” frågade tidskriften GEO för några år sedan. Nu var det inte kärlek bland körsångare som man tänkte på, utan mellan grodor. När människan förstör deras naturliga livsmiljöer, blir de allt färre, och de ensliga överlevande kväker förgäves efter en partner av samma släkte. Och då blir det inte heller några nya grodyngel.

En gång var hörseln livsviktig också för människans överlevnad. I Kalevala berättas hur bönderna märkte att främlingar var på väg. Hundarna hördes skälla från by till by, först långt borta, sedan närmare och närmare. Var främlingarna vänner eller fiender?

En stadsbo i dag behöver inte längre mäta långa avstånd med örat för att överleva. Det är mera nödvändigt att reagera på bilar och cyklar alldeles i närheten. I regnskogarna är den komplexa ljudvärlden så speciell att den präglat invånarnas sätt att tänka och strukturera tid, rymd och plats. När regnskogarna med sina djur och ljud förstörs, är basen för invånarnas språk och begrepp borta för alltid. Så formas vår omvärld och världsbild också av det vi hör, kanske mer än vad vi är medvetna om.

Av människans sinnesorgan är det hörseln som lättast har ingång till det undermedvetna. Fast då måste man först ställa om sitt inre relä från ”höra” till ”lyssna”. Likt Prousts madeleinekaka doppad i lindblomsteet, kan fragment av ljud och röster väcka upp serier av minnen och känslor – här ligger också förklaringen till musikens ”makt”. Det är ingen tillfällighet att hörseln omfattar ett tidsspann som är längre än människans själva livstid: redan efter halva graviditeten är fostrets inneröra fullt utbildat, och hörseln sägs vara det sinne som allra sist lämnar den döende. Den som svimmat vet att man kan höra rösterna omkring sig när man återvänder, innan ögonen och förståndet vaknar till liv igen.

Länge trodde jag att buller var något som enbart hade med akustik att göra. Med decibelmätare i knuten näve och effektiva ljudpoliser borde allt bli bra. Men bullerproblemen handlar ytterst inte alls om ljudnivåer utan om mänsklig samlevnad, om hänsyn till varandra. Man kan fråga sig varför miljövänner och politiker inte tänkt på att jämställa ljud med luft, vatten och ljus. Alla är ett slags grundelement som är av lika vital betydelse för våra liv, hela livet och dygnet runt.

Svaret kan vara enkelt: ljuden berör varje individ rakt in i själen, och släpper man fram ljud- och bullerfrågorna kunde det bli som att öppna Pandoras ask, okontrollerbart och ohanterligt. Skulle en akustisk miljökatastrof av samma dignitet som det förgiftade vattnet på Hallandsåsen göra saken bättre? Jag minns ett livat stormöte i Paris när fransmännen diskuterade om det var värt att bilda en ljudmiljöförening. Alla utvecklade med retorisk elegans sin privata inställning till bullret. Särskilt en talare tyckte att mötet behandlade futtigheter: Vad är det ni gafflar om – tänk på Hiroshima!

Här i Sverige är det ibland så tyst att man kan höra norrskenet spraka i vinternatten. Alla borde ha tillgång till sådana ställen och stunder. Där man kan höra evigheten samtala med sig själv och få lyssna förundrad. ”I stillheten och tystnaden händer det stora, sirdu” sade den finländske tonsättaren Erik Bergman apropå sin opera ”Det sjungande trädet”.

Kanske är det en seglivad nordisk nationalmyt, det här med tystnaden som inspirationskälla. Att Något kan uppstå ur Intet. Men tänk efter… När en tystnad övergår i musik eller tal har en omärklig gräns passerats. Vi är vi redan på andra sidan tystnaden, i ett nytt medvetandetillstånd. Minsta ljud har fått hjärnan att växla spår. En plötslig tystnad, som när sjunde inseglet bryts (läs Uppenbarelseboken 8:1), har samma dramatiska effekt på medvetandet, fast omvänt, som när någon oväntat slår av huvudströmbrytaren.

Tänk om man kunde stanna upp och förlänga de millisekunder det rör sig om när tystnaden är mogen att upplösas och övergå i något annat. Det handlar bokstavligen om en balans på knivseggen, ett andlöst ögonblick då allting är möjligt, då pendeln stannar upp innan den vänder. ”Det var ej dag, det var ej natt, det vägde emellan båda”, säger Tegnér om ett annat nordiskt fenomen, sommarnattens vita ljus. Gränstillståndets förhöjda livskänsla, kommer den av förväntan? Eller ovisshet?

Fröet till det som skall ske efteråt har såtts långt tidigare, och det är en nådegåva om man kan erfara hur det gror i det tysta undermedvetna. Som hos den japanske 1700-talsdiktaren Buson i hans haiku om fjärilen. Meditera en stund över den.

Det ligger dynamit i den tystnaden!

Fjärilen

vilar på tempelklockan

och sover